Tankar
Jag har funderat länge på vad jag ska skriva. Jag kan liksom vakna på nätterna och ligga och tänka på om jag ska skriva ner det och hur. För mig är det många känslor som kommer komma ut, som jag egentligen vill lägga bakom mig, men som ploppar upp titt som tätt.
Jag kan fortfarande efter många år känna ilska över personer som sårat mig och andra. Jag kan fortfarande ligga och önska att jag sagt stopp mycket tidigare än vad jag gjorde.
"Året va 2003, jag hade precis slutat högstadiet och va i en rätt så deprimerad period. Jag visste inte vad jag ville eller vem jag va.
Jag va arg på allt och alla. Jag ville göra något av mitt liv, något bra, som förändrade. Och just den här dagen hittade jag det. Jag skulle bli volontär, på ett katthem. Jag skulle hitta mina bästa vänner där, jag skulle specialisera mig på skygga katter. Jag skulle så mycket!
Under de åren på katthemmet lärde jag känna många människor, som lärde mig ett och annat om att vara mänsklig.
Jag lärde känna underbara katter som fortfarande lever kvar i mitt minne.
Jag kan fortfarande idag minnas mina första katter som jag fick lägga ner min själ i. Blommorna, Humle och Dumle eller deras riktiga namn Fresia och Dahlia. Jag minns hur de kom som 2 rädda små bollar som fräste och bet efter en. Men med den tiden jag gav de, efter alla dagar, timmar jag tillbringade med att sitta och klappa och gosa med de, fick jag äntligen höra ett av de underbaraste ljuden, en njutandes katts spinnande.
Jag kan fortfarande minnas den lyckliga känslan, när jag för första gången fick en buff på handen, hur hela min kropp blev varm.
De 2 blommorna bor nu hos mina föräldrar, inte kunde jag övergiva de på katthemmet, inte kunde jag låta mina bebisar vara kvar, ensamma på natten, i mörkret?
Men varje sagar har inte ett vackert slut.
Människor blir maktgalna, de kan göra allt för att få bort det som står i vägen och denna gång lyckades de.
Med en mamma som betalar sina vänners medlemsskap och några fullmakter kommer man långt, sen har man ju alltid ett försprång om man har en mun full med skit!"
Jag skickar med en länk, just från den här dagen för nästan exakt 2 år sen. Allt känns egentligen som en evighet, det känns som hundra år sen det hände.
Jag saknar stället där jag kände mig hemma, jag saknar katterna och besökarna. Jag saknar engagemanget!
Ja du Marie, förstår precis hur du känner det. Hur maktlösa vi var när dessa personer gjorde som dom gjorde. Dom visste ju precis hur dom skulle få bort dig och dom stack kniven precis där dom visste att det skulle ta hårdast. Jag kommer heller aldrig glömma denna dag. Hur dessa falska människor förstörde för dig och Berit. Hur en ordförande kunde ta detta i beslut och se till att det genomfördes är nog det mest starka. Hur en människa som ändå arbetar med människor kan göra så. Hon kan idag inte ens uttala sig i tidningar eller så utan skickar andra. Nej som sagt jag kommer aldrig att glömma dagen och är ändå stolt över att jag inte kommer att skänka en krona eller på något sätt hjälpa den föreningen igen som gjorde min dotter och vänner så illa. Är glad över att jag har hand om mina katter och dom kommer aldrig att komma i härheten av detta katthem igen.
För folk som inte kan stå för det dom gjort eller är som storken sätter huvudet i sanden, dom har jag inte mycket till övers för.
Kram stumpan
det är fortfarande här i brandbergen :) bara nått hus därifrån vi bor nu :)
kram
