Idag kommer min mamma hem! Gud vad jag har saknat henne! Jag vet inte varför, men på senaste år har jag blivit jättemammig! När jag va mindre var jag mer pappig, men nu har det blivit som en vana att ringa min mamma i tid o otid! Inte för att prata längre stunder utan att bara höra hur det är hur det är och vad hon gör. Jag ringer minst 2 gånger per dag! Första gången blir när jag vaknat och sen blir det alltid en gång på kvällen, sen kan det bli iaf 2 gånger under dagen! Haha, oftast ringer jag henne när jag ska gå någonstanns, bara för att ha någon att prata med =)

Den 18:e blir det nog så att mamma och pappa ska sitta barnvakt, vi får se =) Vi ska ha gäster och jag känner det, att jag kan inte stressa med både mat och henne! När jag/vi har gäster ska allt vara 100% perfekt! Inga fel!
Men jag tycker också att det är bra att lämna ifrån mig henne, för jag vet hur trygg hon är som person! Om hon nu hade gallskrikit när vi lämnade henne skulle jag aldrig göra det! Men nu, så är hon så lugn är andra bär på henne. Hon trivs med att hoppa lite från olika famnar, även fast jag inte tycker om det speciell mycket. Kan ibland sitta och råstirra på de som håller henne, bara för att se att de håller ordentligt!

Jag vet att många "moralkärringar" skulle se mig som en dålig mamma för att jag "lämnar" bort Elsa till andra, och andra tycker jag är modig som vågar....

Men jag känner så här, när jag väl börjar jobba sen, måste jag lämna ifrån mig henne! Eftersom jag tänkt börja jobba 1-2 gånger i veckan i augusti/sept så kommer det behövas! Eftersom Totte jobbar, jag ska ta mest av hans dagar och han vill inte använda alla sina dagar på en gång, så kommer det bli så att hon kommer hamna hos min mamma eller Tottes mamma 2-3 timmar, de dagar jag jobbar tidigt. Om jag börjar 2, så måste jag åka vid 1, och då på den tiden hinner inte Totte hem, men då kan jag bl.a ta med henne till jobbet och lämna henne hos min mamma. Jättesmart tycker jag!

Jag tycker egentligen det är jättejobbigt att lämna ifrån mig henne, men ibland måste man faktiskt! Man måste få göra saker själv, man är faktiskt en egen person. Bara för att jag är mamma är jag också sambo och en egen person. Jag känner ibland att jag och Totte måste få tid att kunna prata själv, utan pauser med blöjbyten och matning.

Jag har absolut inget emot folk som inte vill lämna ifrån sig deras barn, det är deras val! Alla bestämmer ju själva hur de vill uppfostra sina barn. Jag tycker de är otroigt duktiga som orkar. Jag kan faktiskt erkänna att ibland vill jag bara lägga mig i sängen med kudden över huvudet! Bara för att jag inte orkar höra henne skrika, jag vill inte höra henne ha ont, eller vara rädd. Och ibland är jag trött på att behöva bära omkring på henne flera timmar, bara för hon är på det humöret.
Men man får faktiskt känna så! Jag tror det är normalt, men många vågar faktiskt inte säga det!

Jag är stolt över att vara mamma, att vara den mamman jag är, för jag gör mitt bästa för min bebis! Och jag vet att när jag mår bra, är utvilad kan jag ta hand om henne på det bästa möjliga sätt.