The truth!

Nä, jag har faktiskt ingen lust idag... ont i knät och överallt annat! Tycker blåmärkerna ökar, nej Totte misshandlar mig inte ;)



När jag va mindre, lyckades jag alltid fastna för en kompis, min mamma varnade mig varje gång; det kommer inte sluta bra! Men tror ni jag lyssnade? Nej... självklart inte. Jag klamrade mig fast vid den enda person, som om det inte fanns någon annan omkring mig. Men alltid kom det andra in i "vårt" lilla gäng och jag försvann. Jag kunde inte ta den plats som behövdes för att synas. Jag blev oftast bortglömd, tyckte jag. men egentligen såg de mig.
Jag blev oftast svartsjuk och det slutade alltid med att vänskapen bara slutade.
Så har det alltid varit!

Men nu har allt ändrats. Jag har börjat träffa mer olika människor och jag är rädd! Jag är rädd att om jag slår ihop de, så försvinner jag.
Men jag är ändå nöjd med att umgås med olika gruppen, jag trivs med det.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0