Känslan

När jag blev sjuk, så ville jag börja skriva blogg, för att ha som minne sen. Ja, man minns ju att man har vart sjuk, men det är många tillfällen som man verkligen vill glömma och vissa man verkligen vill minnas. Jag vill minnas hela min sjukdomstid, för den är något stort för mig, jag överlevde en stor prövning. Jag skrev aldrig någon blogg, för jag orkade inte, vilket jag nu ångrar. Min mamma och pappa skrev, och den brukar jag läsa från början till slut ibland och när jag kommer till de jobbigaste delarna gråter jag, för jag ångrar att jag inte har mina egna ord nerprintade någonstanns om vad jag kände.

Jag minns inte så mycket av den dagen jag fick beskedet. Jag minns inte vad jag hade på mig, eller vad jag ens gjorde när läkarn berättade. Det jag minns va att redan när han nämnde ordet cancer, eller om det va tumör, så bestämde jag mig på en gång; det här ska jag överleva!
Fast under de gånger jag fick cellgifter trodde jag verkligen att jag skulle dö. Redan när första droppen cellgifter droppade ner i slangen visste jag att jag skulle må piss, jag visste att mina dagar framöver skulle vara hemska och jag skulle bara sova.

En speciell sak jag kommer ihåg va efter andra behandlingen. Jag hade fått ligga kvar av någon anledning, antagligen blod i urinet. Min mamma skjussade ut mig till taxin i min rullstol och precis när jag kommer utanför dörren så kommer en vind med vårluft och den luktade så gott! Jag kan fortfarande minnas känslan av den vinden och lukten idag och fortfarande känna lyckan jag kände just då. Men just vid det tillfället lärde jag mig att vara glad för de små saker som händer.

Jag tycker fortfarande det är jobbigt att prata om min sjukdomstid, men undertiden jag var sjuk träffade jag så många som jag kommer känna livet ut, som gett mig saker att tänka på om livet, att det inte är så lätt men inte så långt som jag trodde det va.

TUDELOO



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0